Socionomdagarna 2018 – Talarintervju med Agneta Aldor, SKL och Kalle Pettersson, Helsingborgs stad

Agneta Aldor är digitaliseringsstrateg på SKL och Kalle Pettersson är kvalitets- och utvecklingschef inom socialförvaltningen på Helsingborgs stad. På Socionomdagarna föreläser de tillsammans om hur man får socialarbetare att se digitalisering som en möjlighet och inte som ett hot. Vi tog en pratstund med dem om bland annat vilka de största möjligheterna med digitaliseringen är och om hur de arbetat med digitalisering i Helsingborgs stad.

Vilka tror ni skulle behöva lyssna på ert pass?
Alla som arbetar inom socialtjänsten oavsett roll, berättar Agneta Aldor. Framförallt de som känner sig osäkra på om digitalisering verkligen är något som kan tillföra något till det sociala arbetet. Vi är övertygade om att det kan det och vi vill försöka avdramatisera digitalisering och försöka understryka att det egentligen inte handlar om något annat än traditionell verksamhethetsutveckling, säger Kalle Pettersson.

Vad kommer ert pass handla om?
Jag kommer att prata om hur vi agerar och reagerar på förändring, varför digitalisering inte är något val utan ett måste och hur SKL kan stötta upp inom digitalisering, säger Agneta Aldor.

Min ingång kommer vara att försöka definiera vad som skiljer digitalisering inom just individ- och familjeomsorg från digitalisering inom andra delar av det sociala arbetet. Jag kommer även försöka problematisera kring orsakerna till att digitaliseringen går förhållandevis långsamt inom det sociala arbetet, berättar Kalle Pettersson.

Inom vilka områden finns störst potential för digitalisering?
Jag tror att den stora vinsten med digitalisering är i mötet med brukaren eftersom det leder till att brukaren blir mer till ett aktivt subjekt än ett passivt objekt i relationen till socialtjänsten. Det öppnar upp möjligheter för brukaren att mötas när, var och hur denne vill, säger Kalle Pettersson.

Svårt att peka ut något område, men inom myndighetsutövningen tror jag det finns mycket att vinna genom att se över sina processer och dels se till att utnyttja digitaliseringens potential där det är digitaliserat i dag men även se vad man kan digitalisera/automatisera mera. Sedan är det ett måste att vi titta på brukarens/klienters/kunders upplevelse och hittar fler vägar att nå dem, menar Agneta Aldor.

Går det tillräckligt fort att ställa om och använda digitalisering?
Nej, vi måste skynda på transformationen och kanske tänka i nya banor där digitalisering behöver till en början lyftas ur den traditionella organisationen, menar Kalle Pettersson. Digitalisering tar tid eftersom det innebär förändring men vi borde gå fortare fram än vi gör, menar Agneta Aldor.

Hur har ni arbetat med digitalisering i Helsingborg stad?
I Helsingborg har vi under ett par års tid fokuserat på digitalisering av det sociala arbetet och vågat lyfta den mer idébetonade debatten. Detta har lett till att det nu är en nyfikenhet kring digitalisering i organisationen och det bubblar av små och stora initiativ ute i verksamheten och utmaningen nu är att skala upp digitaliseringsförsöken och sprida dem brett i organisationen så att brukarens möjlighet till digital kontakt inte ska bero på vilken socialsekreterare denne har, berättar Kalle Pettersson.

Vilka erfarenheter skulle du vilja dela med dig från ert arbete i Helsingborg?
Våga prata digitalisering utifrån perspektivet att digitaliseringen ska ske för att på så sätt skapa ett mervärde för brukaren och inte för att effektivisera organisationen, säger Kalle Pettersson.

Hur är inställningen för digitalisering – ses det som ett hot eller möjlighet?
Jag tror och hoppas att vi är förbi fasen att vi kommer att bli av med våra arbeten och att det mänskliga mötet kommer att försvinna. Man börjar bli så pass digital i sin vardag oavsett var man arbetar att man börjar se möjligheter inom sitt arbete också, säger Agneta Aldor.

Hur är det i Helsingborg stad?
Både och beroende på vem man pratar med, säger Kalle Pettersson.

Vilka är de största möjligheterna?
Fler möjligheter för våra brukare/klienter/kunder. Bättre arbetsmiljö genom att effektivisera tidskrävande enahanda uppgifter, vi måste hålla längre i arbetslivet och digitalisering ska vara en möjliggörare där, säger Agneta Aldor. Möjligheten är att förflytta brukaren från ett passivt objekt till ett aktivt subjekt och att vi på ett bättre sätt kan använda oss av brukarens kompetens och kunskap, menar Kalle Pettersson.

Något specifikt projekt som varit lyckat som andra kan ta lärdom av?
Det projekt som jag tror att många kommuner har stort utbyte av är de två forskningsrapporter vi släppt tillsammans med FoU Helsingborg, säger Kalle Pettersson. Flera kommuner som ändrat sina arbetsprocesser inom missbruksvården och på så sätt fått helt annat sätt att möta sina brukare, säger Agneta Aldor.

Vad vill ni att deltagarna tar med sig hem från er föreläsning?
Känslan att allt är möjligt och att digitalisering inte handlar om något annat än traditionella verksamhetsutveckling, menar Kalle Pettersson. Att få inspiration och att se möjligheter med digitalisering, säger Agneta Aldor.

Vad ser ni fram emot mest inför Socionomdagarna 2018
Att möta alla duktiga människor som arbetar inom Socialtjänsten och höra om deras vardag, säger Agneta Aldor. Att få med sig bra idéer kring vad andra kommuner gör för att på så sätt slippa försöka uppfinna hjulet själv. Det görs oerhört mycket bra runt om i landet men vi är usla på att dela med oss av alla fantastiska idéer, säger Kalle Pettersson.

På Socionomdagarna föreläser de på pass 5B; Digitalisering – en möjlighet inte ett hot

Socionomdagarna 2018 – Talarintervju med Johan Strömgren, Mora Park

Johan Strömgren är verksamhetschef på Mora Park och har jobbat med social omsorg sedan början av 2000-talet med erfarenhet inom ämnet bemötande av personer med utmanande beteenden. Johan kommer att tala på Socionomdagarna gällande detta med utgångspunkt utifrån det arbete som görs med barn och ungdomar i Mora Park med tänket ”Du duger som du är”. Bli inspirerad och förbered dig för Socionomdagarna redan nu genom att läsa intervjun med Johan.

Berätta lite om dig själv, hur kommer det sig att du valde att börja jobba med social omsorg?
Det var i början på 2000-talet som jag kom i kontakt med LSS-verksamhet och började jobba med social omsorg, som boendestödjare då. Jag tyckte det var så otroligt kul, det kändes inte ens som ett jobb. Efter några år av sökande kändes det som att det här passade mig bra. Det fanns ju stora utmaningar också men det är just det som är inspirerande och fantastiskt roligt.

Du arbetar på Mora Park, vad består ditt arbete mest av?
Jag jobbar som verksamhetschef och är ansvarig för hela stiftelsens verksamhet. Då handlar det mest om att stötta medarbetare som rektor, omsorgschef, sjuksköterska samt administrationen. Jobbar även mycket med att implementera ’Du duger som du är’. Samt mycket extern kommunikation och sen är det självklart möten.

Vilka är de största utmaningarna du stöter på?
Det är kvalitativa samt ekonomiska utmaningar, alltså att resurserna inte alltid räcker till hos kommunerna och det påverkar ju oss också. Det är ju oftast Mora Park man ringer om det har ”kört ihop sig” på alla andra ställen. En ytterligare sak är att vi ju arbetar i icke-vinstdrivande syfte med idéburen verksamhet och då finns det alltid många förutfattade meningar om det, det är en privat stiftelse men just att det finns ett ekonomiskt incitament, att man ska tjäna pengar eller så, generellt i samhället är det ju lite den bilden välfärdssektorn har. Men så är det ju inte. Så en utmaning är då att jobba emot dessa förutfattade meningar och visa att det även finns en idéburen sektor.

Vilken är den mest angelägna frågeställningen inom socialt arbete för dig?
Den mest angelägna frågeställningen just nu är att statusen på yrket behöver höjas. Det är ett fantastiskt yrke och det ger så mycket men tyvärr är ju statusen inte så hög. Det är ofta ett genomgångsyrke, man jobbar med det medans man pluggar eller en eventuellt kortare period i sitt liv. Därför tycker jag att det är väldigt angeläget. Det gäller såklart inom alla välfärdsyrken i vård, skola och omsorg.

Hur kan man börja arbeta för höja statusen?
Man kan enklast börja i sin egen verksamhet, att man jobbar för det och försöker skapa en miljö och en arbetsplats som är väldigt positiv och att det blir givande på jobbet. Att bara höja lönerna lite hur som helst är nog inte rätt utan det är ett systematiskt kvalitetsarbete egentligen. I mångt och mycket är det en politisk fråga också men man kan bara börja hos sig själv.

’Du duger som du är’ är ett budskap som är väldigt viktigt för er på Mora Park. Hur började arbetet med att införa det budskapet i organisationen?
Mora Park har ju funnits i mer än 65 år och vi kom till en punkt för ett par år sedan där vi frågade varför Mora Park egentligen finns, för vem? Det finns ju inga ägare som har vinstintressen eller något sådant utan det är utifrån ett initiativ som startade på 50-talet. Vi kom fram till att Mora Park finns för att skapa sammanhang, en plats där man som barn och ungdom kan komma och känna att man duger som man är. Ofta så har dessa barn och ungdomars väg kantats av misslyckanden och katastrofer, familjer med utmattade föräldrar eller ensamhet i ett klassrum. När de väl kommer hit så är det minsta vi kan göra att skapa sammanhang där eleverna och ungdomarna kan känna att de duger som de är. Det är grundbulten och utifrån det bygger vi en läroplan, samt målsättningar och arbetar mot genomförande av planer inom LSS-verksamheten. Man bygger grunden med en känsla av att jag har ett värde och jag duger. Och det kan ju se olika ut, vi tar ju emot barn och ungdomar på hela skalan. Vi har ju både grundskola och särskola med träningsskola. Man ska komma hit och känna att man duger och ingår i ett socialt sammanhang där det sociala stärker det individuella. Genom lagom stora utmaningar utvecklas och får ta små steg på vägen mot det man är här för.

Slutligen, vilket tips kan du ge till andra organisationer som vill jobba på ett liknande sätt?
Alla kan ju hitta sitt varför – varför existerar vi? Det är nog det viktigaste, att hitta det och förstå att det här är våran identitet och sedan jobba utifrån det. När man sen har hittat det så gäller det att man har en systematisk implementering och att det inte bara blir fina ord. För då är det ju inte värt något heller. Kan man hitta ett varför som alla kan enas om eller accepterar på sin arbetsplats så kan man ju därifrån börja systematiskt implementera det. Men finns det inget värde i det eller om det inte känns som att det ger ett värde så är det viktigt att hitta det innan. Socialt arbete är ju i mångt och mycket en slitsam bransch så att det gäller att hitta bra motivatorer.

Lyssna på Johan och få mer inblick i arbetet med ”Du duger som du är” under Socionomdagarna genom att välja pass: 10F – Du duger som du är – att bemöta personer med utmanande beteende. Dag 2 torsdag den 22 november kl. 12:30.

Besök gärna Mora Park i deras monter A07:11 i utställarytan och fortsätt diskussionen där.

Socionomdagarna 2018 – Talarintervju med Driton Rama, Metodansvarig ENIG & BEAP

Vi träffade Driton Rama, metodansvarig för metoden ENIG (Etableringsprogram för nyanlända i Grupp) och medgrundare till Din Bror. Driton är aktuell föreläsare på Socionomdagarna och kommer med sin föreläsning att diskutera det han brinner för – Etableringsfrågor, utmaningar som finns kring detta och hur man inom ENIG-metoden arbetar för att lösa detta.

Berätta lite om dig själv, hur kommer det sig att du valde att jobba med social omsorg?
Jag började jobba som takläggare efter gymnasiet och hade inga planer på att arbeta inom socialt arbete. Tre år senare så bestämde jag mig för att läsa på universitet och gick en kurs i Psykologi. Blev helt såld, en helt ny värld som sorterade många tankar och frågor. 2004 var en kreativ period, jag träffade Tyko Granberger detta år, som jag senare grundade DIN BROR tillsammans med, en av mina närmaste vänner numera.

Min stora mentor i livet Douglas Modig; som på den tiden arbetade och pratade om trauma, psykodynamisk psykologi mm, påverkade mig mycket.

Du arbetar idag på Humana som Metodansvarig, vad består ditt arbete mest av?
Jag får arbeta med de frågar jag brinner för på Humana. Mitt arbete går ut på att konceptualisera, kvalitetssäkra, samt hitta vägar att dela goda metoder. Jag är metodansvarig för metoden ENIG (Etableringsprogram för nyanlända i Grupp). En grupp med stora sårbarheter; som har ökade risker att misslyckas i ett svenskt samhälle.

Programmet syftar till att hjälpa nyanlända vuxna och föräldrar att tillskansa sig tillräckliga färdigheter för att kunna få en normalfungerande vardag i Sverige, samt vägleda och skydda sina barn i ett svenskt samhälle. Idag används ENIG inom Arbetsförmedlingen och SFI. Visionen är att alla nyanlända ska få ta del av ENIG (SFI), för att i största möjliga mån minska onödigt lidande för den enskilde och dennes omgivning.

BEAP (Boys Emotionell Awareness Program). Det är inte flickor vi får upp i våra tankar när vi hör om skjutningar och om bilar som sätts i brand. Ett program som går ut på att öka pojkars affektmedvetenhet, ett sätt att öka pojkars självkänsla. Förmågan att stanna upp och notera vad som händer runt en och hos en, sätta ord på det och välja en effektiv och funktionell lösning som ger vinster på lång sikt.

Anledningen till att pojkar behöver dessa färdigheter är för att de är en av de sårbaraste grupperna i samhället idag. Pojkar leder den negativa statistiken, och denna trend behöver vändas genom att skapa främjande insatser för pojkar. Vi behöver utrusta pojkar med funktionella problemlösnings färdigheter för en tid av fred. Idag används BEAP främst inom Humanas boenden, men min vision är att BEAP blir implementerat i skola och når ut till alla pojkar i Sverige.

Vilka är de största utmaningarna du stöter på i arbetet med nyanlända?
Att insatserna oftast är i projektform och tidsbundna. Att vissa ser våra deltagare som endast en belastning. Svårt att motivera mot en förändring i dessa situationer.

Vilken är den mest angelägna frågeställningen just nu inom socialt arbete just för dig?
Integration och välfärd; Hur ser vi till att de sårbara grupperna blir en tillgång för sig själva, andra och annat?

Förutom socialt arbete har du också varit aktiv inom elitidrotten med två SM-guld i thaiboxning i bagaget. Är det något du tar med dig från thaiboxningen i ditt dagliga arbete?
Absolut! Jag har kunnat se kopplingen mellan mående och träning. En annan viktig del som jag fått av elitträningen är; förmågan att anstränga mig och hålla kvar mig i obekväma situationer. Kan se att många av mina deltagares lidande är kopplat till undvikande och passivitet.

Slutligen, vad vill du att man tar med sig hem (till organisationen eller privat) efter att ha lyssnat på ditt pass?
Hopp, men också konkreta verktyg för att motivera andra till utveckling och förändring.

Lyssna på Driton under Socionomdagarna genom att välja pass 7B – ENIG – Gruppsamtalsprogram för nyanlända vuxna och föräldrar. Dag 2 torsdag den 22 november kl. 08:30. Besök gärna Humana i deras monter A04:15 och fortsätt diskussionen där.

Socionomdagarna 2018 – Talarintervju med Julia Engström, socialpsykolog

Julia Engström är socialpsykolog med bakgrund som skolkurator. Hon arbetar nu som verksamhetsutvecklare och kurator på Föreningen Storasyster. På Socionomdagarna kommer hon och pratar om Metoo och deras arbetet mot sexuellt våld. Vi passade på att prata med Julia om #Metoo och vad som behöver göras framåt.

Vad kommer du tala om på Socionomdagarna?

Det kommer handla om Metoo och vårt arbete mot sexuellt våld, där vi arbetar både med stödjande och förebyggande arbete. Vi jobbar med Metoo året om kan man säga. Nu när det är på allas läppar och i allas medvetande vid arbetsplatsen, köksbordet och överallt är det viktigt att passa på att göra någonting bra ut av det här.

Vilken betydelse har Metoo haft i den allmänna debatten?

Jättestor, både på ett personligt plan för människor och framför allt för kvinnor. Det har en enorm betydelse, att man får känna att man inte är ensam. Av erfarenhet vet vi att det är väldigt viktigt för att kunna bearbeta det man varit med om. Att inte känna sig ensam och att få höra att andra varit med i en liknande situation. Att känna att man blir lyssnad på är också väldigt viktigt. Men det har också en stor betydelse på ett strukturellt plan, att så många gick ut och berättade om sina erfarenheter och upplevelser. Styrkan och att mängden var så stor att det inte gick att ignorera, varken från politiskt håll eller bland chefer, på skolor och ute på företagen. Det har skapat ett tryck på samhället att på allvar ta tag i dessa frågor.

Varför blev Metoo så stark just nu? Är det en tillfällighet eller vad beror det på?

Det är flera olika faktorer som tillsammans gjort att det blev möjligt. Samhället har förändrats och gör det hela tiden. Långsamt blir det ett mer feministiskt samhälle, där det är lättare för kvinnor att tala om sin utsatthet. Det har varit som en vattenkokare, det kommer till slut en tidpunkt när vattnet kokar och det kändes lite som det var det som hände i och med Metoo. Det har bubblats så länge och kvinnor kände att det inte kunde hålla det inom sig längre. En annan viktig faktor är att när EN pratar så blir det ofta så att fler vågar, det är en erfarenhet vi har ifrån våran verksamhet och när vi är ute och föreläser. Pratar vi om det kommer människor till oss och pratar om det här samt att de börjar prata med varandra. Så det är massa saker som tillsammans gjort att detta kom fram just nu.

Vad behöver politiker och samhället göra för att detta inte rinna ut i sanden. Vad behöver göras framåt?

Rent politiskt behöver politikerna ta i debatten. Rent praktiskt behöver de komma fram till lösningar för att komma åt det här samhällsproblemet. Det är också ett av de mest kostsamma problemen och det är helt orimligt att halva befolkningen ska leva sina liv i utsatthet. Det behövs handlingsplaner och strukturella förändringar. Det kräver att debatten är levande och att det inte bara är prat utan att det faktisk också händer något.

Vad kan det vara, konkret?

Det kan handla om det lagmässiga, sexualundervisningen, allmänt om utsatthet, samtycke och moral och gränsdragning. Det är upp till alla människor att hålla debatten vid liv och ställa krav på varandra och oss själva samt politiker.

Vad vill du att dem som kommer och lyssnar på dig ska ta med sig hem efter din föreläsning?

Dels att kunskap är viktig i den här frågan – att man vet hur verkligheten ser ut är viktigt. Att de tar med sig kunskap kring sexuellt våld och hur det påverkar människor samt hur man kan hjälpa sina medmänniskor. Dessutom vill jag att de tar till sig att det finns hopp – det går att förebygga övergrepp och det går att förändra samhället. Inställningen att det alltid varit så här och kommer alltid vara så stämmer inte. Vi vet av erfarenhet att det går att förändra och påverka, men det kräver att människor tar ansvar och arbetar aktivt med problematiken och det hoppas jag att vår föreläsning ska inspirera till.

Er förening Storasyster vad gör ni?

Vi har funnits i drygt sex år. Den bildades av att vår grundare själv blev utsatt som barn och anmälde som tonåring. Det gick till rättegång och hon upplevde att det inte fanns något stöd att få, under bland annat rättegången. Efter rättegången var det hela över och det fanns ingenstans att vända sig för att få hjälp och stöd. Det gick inte heller att prata med andra människor om detta för att det var obekvämt och jobbigt för andra att lyssna på och man hade inte tillräckligt med kunskap och så vidare. Då startade hon den här organisationen och vi har fortsatt arbetet förebyggande, stödjande och opinionsbildande för att vi ser hur stort behovet är. Fler och fler hittar till oss för att få hjälp.

Vad ser du själv fram emot mest inför Socionomdagarna 2018

Jag tycker Simon Häggström är en fantastisk föreläsare. Jag har lyssnat på honom tidigare och vår organisation har haft kontakt med honom. Han lyfter otroligt viktiga frågor – arbetet mot prostitution. Jag hoppas hinna lyssna på honom under Socionomdagarna och uppmuntra alla att gå och lyssna på hans föreläsning.

Socionomdagarna 2018 – Talarintervju med Frida Jonsson, socionom

Vi träffade Frida Jonsson, socionom, föreläsare, cert. handledare för sorgbearbetning och författare till boken Min bror tog drogerna 2016, inför hennes medverkan på Socionomdagarna. Med sin föreläsning ”Min bror tog drogerna – syskonperspektiv och missbruk” kommer hon till Socionomdagarna och pratar om missbruk ur ett syskons perspektiv.

Vad kommer du tala om på Socionomdagarna?

Jag kommer tala om missbruk ur ett syskons perspektiv. Dels om mina personliga erfarenheter som syster, men också generella tankar och upplevelser. Jag har sedan 2012 träffat syskon via den ideella föreningen FMN, Föräldraföreningen mot narkotika, och gav förra året ut min bok ”Min bror tog drogerna”. Jag hoppas att med min föreläsning kunna lyfta syskonens situation och påverkan när man pratar om anhörigrollen.

Som anhöriga till någon som missbrukar – hur upplevde du att samhället ställde upp?

För mig som syskon så kan jag inte minnas att jag synliggjordes på något sätt. Jag blev inte inbjuden, uppmärksammad eller tillfrågad i några sammanhang av behandlingshem, socialtjänst och så vidare. Men det är svårt, dels är många syskon minderåriga, dels är det inte alltid syskon vill bli delaktiga. Vi hamnar ofta på sidan om och glöms bort både av samhället, av familjen och av oss själva. Det är en sådan speciell roll, att vara syster eller bror till någon med missbruk/beroende. I många fall är vi inte heller medvetna själva om hur vi påverkas och vilka behov vi har som anhöriga.

Vad tycker du samhället bör göra?

Målgruppen syskon till någon med missbruk är stor. De allra flesta människor har ett eller flera syskon, så då kan man föreställa sig hur många som inkluderas. Att inom skola, Socialtjänst, beroendevård etc. bli bättre på att “känna till” problematiken många syskon upplever och försöka uppmärksamma, erbjuda och välkomna att tala om detta tror jag vore hjälpsamt.

Samhället kan även ge mer/fortsatt stöd till föreningar och organisationer som arbetar för de anhörigas situation och välmående.

På behandlingshem eller inom annan beroendevård kan det behövas tänkas en gång extra på just eventuella syskon till den deltagande. Om det erbjuds “familjedagar” eller liknande är min erfarenhet att syskon sällan vill genomföra detta tillsammans med föräldrarna, och det kan finnas vinster med specifika “syskondagar” istället. Flera syskon jag pratat med berättar att de känt sig felplacerade på de anhöriggrupper de deltagit i, som mer riktat sig till föräldrar eller partners.

Som jag förstår ska kommuners anhörigstöd även omfatta anhöriga till personer med missbruk/beroende, och jag tror att syskonens perspektiv skulle kunna uppmärksammas mer.

Hur är det att vara syskon till någon som missbrukar – många föräldrar har berättat hur maktlösa de känt sig. Tror du att det är samma upplevelse för ett syskon – hur kände du dig?

Jag tror syskon delar mycket av de känslor och upplevelser föräldrar beskriver, samtidigt som det skiljer sig åt. Det går inte att jämföra eller värdera vad som är smärtsammast eller svårast, utan det är helt enkelt OLIKA.

En av de sakerna som jag upplever syskon särskilt går igenom, och som även jag upplevde, är känslan av utanförskap inom familjen. Att inte bli sedd, bekräftad, tagen på allvar. Ibland inte känt sig lika älskad, lika viktig, lika värdefull. Jag kunde också uppleva motstridiga känslor, för samtidigt som jag blev ledsen och arg så finns så mycket förståelse. Som gjorde att jag höll tyst. Jag skämdes aldrig för att jag hade en bror som drogade, men jag kunde känna skam för mina känslor. Mina behov. Mina önskningar.

Förutom att jag mådde dåligt för hur min bror levde och behandlade sig själv och andra så mådde jag även dåligt för hur min mamma och pappa mådde. Istället för en, så fanns det för mig tre personer som jag skulle förhålla mig till. Precis lika arg som jag kunde vara på min bror kunde jag vara på mina föräldrar. Lika mycket som jag tyckte synd om min bror tyckte jag synd om mina föräldrar. Detta tar otroligt mycket energi och är något många syskon känner igen.

Hur gör man? Tar man avstånd, blir arg eller är det kärlek och förlåtelse oberoende vad som sker?

Ofta pendlar det mellan alla dessa känslor, och fler därtill! Sedan skiljer det sig såklart åt. Även om i princip alla dessa känslor bekräftas av syskon jag pratat med så är vi är så olika. Vi har olika relationer inom familjen samt med den som missbrukar. Det är mycket som spelar in när det kommer till hur vi känner och beter oss gentemot familjen. Vissa är mer känslostyrda och gör det som känns bäst just i stunden, andra är mer rationella och låter tankarna styra. Vissa känner mycket ansvar. Vissa backar tidigt för att skydda sig själva och så vidare.. Det finns inget rätt eller fel. Varje person och relation är unik och var och en måste komma fram till vad som fungerar och är sundast för dem.

Vad vill du att deltagarna tar med sig hem från din föreläsning?

Ett vidgat syskonperspektiv, eftersom mitt fokus är syskonens situation. Jag har aldrig haft några som mål att genom syskonstöd förbättra möjligheterna för den som missbrukar att göra en förändring. Det finns det andra som fokuserar på. Mitt intresse och min ambition är snarare att se, höra och bekräfta alla de upplevelser och känslor som syskon ofta lever med. Att tillsammans förebygga ohälsa och destruktiva beteenden hos syskonet. Att genom att dela med oss motivera, upptäcka och utvecklas. Min önskan är att syskonet ska kunna göra mer medvetna och aktiva val. Uppleva en drägligare livssituation och ett ökat välmående. Trots att våra syskon missbrukar. Trots att vår familjesituation kanske inte ser ut som vi önskar. Oavsett vad syskonet som missbrukar kommer göra eller inte göra. Sedan tror jag att det säkerligen finns positiva följder även för personen som missbrukar, till exempel att det på sikt kan bidra till en hälsosammare och mer förutsägbar relation. Till ett ärligare klimat där relationen är på bådas villkor. Om det är vad alla inblandade önskar.

Så det jag hoppas att deltagarna efter föreläsningen reflekterar över är “Hur arbetar vi utifrån ett syskonperspektiv? Finns det några fördelar med att vår verksamhet lyfter denna målgrupp särskilt? Finns det saker vi kan förändra eller förbättra?”.

Vad ser du själv fram emot mest inför Socionomdagarna 2018

Jag ser fram emot att få dela med mig av detta ämne, och att få träffa andra engagerade och utbyta reflektioner och idéer.  Jag tror nämligen att det finns massor att utveckla och massor att vinna!