Vi träffade Frida Jonsson, socionom, föreläsare, cert. handledare för sorgbearbetning och författare till boken Min bror tog drogerna 2016, inför hennes medverkan på Socionomdagarna. Med sin föreläsning ”Min bror tog drogerna – syskonperspektiv och missbruk” kommer hon till Socionomdagarna och pratar om missbruk ur ett syskons perspektiv.
Vad kommer du tala om på Socionomdagarna?
Jag kommer tala om missbruk ur ett syskons perspektiv. Dels om mina personliga erfarenheter som syster, men också generella tankar och upplevelser. Jag har sedan 2012 träffat syskon via den ideella föreningen FMN, Föräldraföreningen mot narkotika, och gav förra året ut min bok ”Min bror tog drogerna”. Jag hoppas att med min föreläsning kunna lyfta syskonens situation och påverkan när man pratar om anhörigrollen.
Som anhöriga till någon som missbrukar – hur upplevde du att samhället ställde upp?
För mig som syskon så kan jag inte minnas att jag synliggjordes på något sätt. Jag blev inte inbjuden, uppmärksammad eller tillfrågad i några sammanhang av behandlingshem, socialtjänst och så vidare. Men det är svårt, dels är många syskon minderåriga, dels är det inte alltid syskon vill bli delaktiga. Vi hamnar ofta på sidan om och glöms bort både av samhället, av familjen och av oss själva. Det är en sådan speciell roll, att vara syster eller bror till någon med missbruk/beroende. I många fall är vi inte heller medvetna själva om hur vi påverkas och vilka behov vi har som anhöriga.
Vad tycker du samhället bör göra?
Målgruppen syskon till någon med missbruk är stor. De allra flesta människor har ett eller flera syskon, så då kan man föreställa sig hur många som inkluderas. Att inom skola, Socialtjänst, beroendevård etc. bli bättre på att “känna till” problematiken många syskon upplever och försöka uppmärksamma, erbjuda och välkomna att tala om detta tror jag vore hjälpsamt.
Samhället kan även ge mer/fortsatt stöd till föreningar och organisationer som arbetar för de anhörigas situation och välmående.
På behandlingshem eller inom annan beroendevård kan det behövas tänkas en gång extra på just eventuella syskon till den deltagande. Om det erbjuds “familjedagar” eller liknande är min erfarenhet att syskon sällan vill genomföra detta tillsammans med föräldrarna, och det kan finnas vinster med specifika “syskondagar” istället. Flera syskon jag pratat med berättar att de känt sig felplacerade på de anhöriggrupper de deltagit i, som mer riktat sig till föräldrar eller partners.
Som jag förstår ska kommuners anhörigstöd även omfatta anhöriga till personer med missbruk/beroende, och jag tror att syskonens perspektiv skulle kunna uppmärksammas mer.
Hur är det att vara syskon till någon som missbrukar – många föräldrar har berättat hur maktlösa de känt sig. Tror du att det är samma upplevelse för ett syskon – hur kände du dig?
Jag tror syskon delar mycket av de känslor och upplevelser föräldrar beskriver, samtidigt som det skiljer sig åt. Det går inte att jämföra eller värdera vad som är smärtsammast eller svårast, utan det är helt enkelt OLIKA.
En av de sakerna som jag upplever syskon särskilt går igenom, och som även jag upplevde, är känslan av utanförskap inom familjen. Att inte bli sedd, bekräftad, tagen på allvar. Ibland inte känt sig lika älskad, lika viktig, lika värdefull. Jag kunde också uppleva motstridiga känslor, för samtidigt som jag blev ledsen och arg så finns så mycket förståelse. Som gjorde att jag höll tyst. Jag skämdes aldrig för att jag hade en bror som drogade, men jag kunde känna skam för mina känslor. Mina behov. Mina önskningar.
Förutom att jag mådde dåligt för hur min bror levde och behandlade sig själv och andra så mådde jag även dåligt för hur min mamma och pappa mådde. Istället för en, så fanns det för mig tre personer som jag skulle förhålla mig till. Precis lika arg som jag kunde vara på min bror kunde jag vara på mina föräldrar. Lika mycket som jag tyckte synd om min bror tyckte jag synd om mina föräldrar. Detta tar otroligt mycket energi och är något många syskon känner igen.
Hur gör man? Tar man avstånd, blir arg eller är det kärlek och förlåtelse oberoende vad som sker?
Ofta pendlar det mellan alla dessa känslor, och fler därtill! Sedan skiljer det sig såklart åt. Även om i princip alla dessa känslor bekräftas av syskon jag pratat med så är vi är så olika. Vi har olika relationer inom familjen samt med den som missbrukar. Det är mycket som spelar in när det kommer till hur vi känner och beter oss gentemot familjen. Vissa är mer känslostyrda och gör det som känns bäst just i stunden, andra är mer rationella och låter tankarna styra. Vissa känner mycket ansvar. Vissa backar tidigt för att skydda sig själva och så vidare.. Det finns inget rätt eller fel. Varje person och relation är unik och var och en måste komma fram till vad som fungerar och är sundast för dem.
Vad vill du att deltagarna tar med sig hem från din föreläsning?
Ett vidgat syskonperspektiv, eftersom mitt fokus är syskonens situation. Jag har aldrig haft några som mål att genom syskonstöd förbättra möjligheterna för den som missbrukar att göra en förändring. Det finns det andra som fokuserar på. Mitt intresse och min ambition är snarare att se, höra och bekräfta alla de upplevelser och känslor som syskon ofta lever med. Att tillsammans förebygga ohälsa och destruktiva beteenden hos syskonet. Att genom att dela med oss motivera, upptäcka och utvecklas. Min önskan är att syskonet ska kunna göra mer medvetna och aktiva val. Uppleva en drägligare livssituation och ett ökat välmående. Trots att våra syskon missbrukar. Trots att vår familjesituation kanske inte ser ut som vi önskar. Oavsett vad syskonet som missbrukar kommer göra eller inte göra. Sedan tror jag att det säkerligen finns positiva följder även för personen som missbrukar, till exempel att det på sikt kan bidra till en hälsosammare och mer förutsägbar relation. Till ett ärligare klimat där relationen är på bådas villkor. Om det är vad alla inblandade önskar.
Så det jag hoppas att deltagarna efter föreläsningen reflekterar över är “Hur arbetar vi utifrån ett syskonperspektiv? Finns det några fördelar med att vår verksamhet lyfter denna målgrupp särskilt? Finns det saker vi kan förändra eller förbättra?”.
Vad ser du själv fram emot mest inför Socionomdagarna 2018
Jag ser fram emot att få dela med mig av detta ämne, och att få träffa andra engagerade och utbyta reflektioner och idéer. Jag tror nämligen att det finns massor att utveckla och massor att vinna!