Vi tog oss en pratstund med Ulrika Ernvik som är socionom, psykoterapeut, handledare, lärare och författare – och som vi åter har chansen att lyssna till när Socionomdagarna är tillbaka i november 2023.
Ulrika, hur har hösten börjat så här långt?
Min upplevelse är att sommaren var lång och hösten började lugnt. Men nu, så här i slutet på september, börjar det märkas igen hur dåligt många människor mår. Mest kanske jag tänker på barnen som jag möter i mitt arbete som familjeterapeut på en vårdcentral. Barn och ungdomar som mår dåligt i skolan, som ansträngt sig under terminens första månad men inte orkar längre. Det berör mig djupt.
Vad jobbar du med just nu?
I somras kom min bok om traumaåterhämtningsmodellen Trygghetsberättelser ut, och jag jobbar mycket nu med att lansera boken och sprida information om Trygghetsberättelser. Jag har just satt igång en webinarieutbildning på engelska om Trygghetsberättelser, eller SafetyStories som modellen heter på engelska. Vi jobbar nu med en översättning av boken till engelska. I oktober föreläser jag på en konferens som några kyrkor ordnar i Örebro om psykisk hälsa, och sedan på den nationella familjeterapikongressen i Borlänge. Jag föreläser också digitalt på en internationell konferens i Thailand om Third Culture Kids – barn som flyttar mellan kulturer. Däremellan handleder jag, och fortsätter kontinuerligt med att lansera mina andra böcker. Och självklart har jag också påbörjat ett nytt bokprojekt!
Apropå det. När vi pratade i våras höll du på att färdigställa din nya bok ”Trygghetsberättelser – Från Trauma till trygghet”. Kan du berätta lite om bakgrunden till att just den boken uppstod?
Det var 2015, när så många ensamkommande barn och ungdomar kom till Sverige, som idén till Trygghetsberättelser kom. Jag handledde personal på boenden, som med frustration och sorg berättade om alla traumatiserade barn de hade som de kände att de inte kunde hjälpa. Jag tänkte att det ju måste finnas ett tryggt sätt att arbeta med trauman, som även människor utan utbildning i psykologisk behandling kan göra. Jag började läsa böcker och forskning om trauma, och steg för steg utvecklades Trygghetsberättelser.
Vad är en trygghetsberättelse?
En trygghetsberättelse är en berättelse om det som var svårt, men som vi fantiserar in trygghet i. Den som är traumatiserad berättar kort om sin upplevelse för någon den känner sig trygg med. Den som lyssnat frågar sedan ”Om någon hade kunnat komma för att hjälpa dig, vem hade kommit? Vad hade den gjort? Hur hade det känts?” Vi öppnar ett minne, och för i fantasin sedan in trygghet i det. Forskning visar att det vi fantiserar aktiverar samma nervbanor som om vi hade upplevt det i verkligheten. Vi minns fortfarande det svåra som hände, men när fantiserad trygghet kommer in i minnet stör det inte. Vi stänger sedan minnet, genom att den som lyssnat till traumaberättelsen nu återberättar alltihop för den traumatiserade, med en lugn och trygg röst: först berättelsen om det svåra som hände, sedan berättelsen om den fantiserade tryggheten, och sedan en berättelse om sådant som hänt efter den traumatiserande händelsen för att hjälpa hjärnan att förstå att det är över!
Du säger att du bland annat kände behovet av att utveckla en traumabearbetningsmodell som vuxna kan använda sig av för att hjälpa barn. Kan du berätta mer om det?
Eftersom vi inte stannar i den traumatiserande händelsen utan snabbt för in trygghet i händelsen, kan Trygghetsberättelser användas även av den som inte är utbildad i psykologisk behandling. Risken för återtraumatisering eller sekundär traumatisering är minimal, eftersom vi sedan stänger minnet genom den trygga återberättelsen. Modellen blir därför väldigt användbar för personal på boenden, för familjehem, för föräldrar, och för andra som möter barn och tonåringar. Trygghetsberättelser kan också användas med vuxna.
I boken sammanfattar du Trygghetsberättelser i 10 steg, där alla stegen naturligtvis är en del av en helhet. Finns det något eller några steg du märkte ofta förbises och som blev extra viktiga att sätta ord eller bild på?
Ja, just steget att föra in trygghet i minnet saknas i många traumabehandlingsmetoder. Likaså berättelsen om sådant som hänt efteråt. I Trygghetsberättelser utför vi också tillsammans en segerhandling – en rörelse som vi önskar att vi hade gjort under den traumatiserande händelsen, men som vi inte kunde. Att göra den rörelsen tillsammans är ofta väldigt kraftfullt – det är som att den återger den traumatiserade makten över sitt liv igen.
Många socionomer beskriver att det är fullt tryck nu på Socialtjänsten. Utredningar och behandling tar tid och är oerhört viktigt och värdefullt, samtidigt som det är komplext. Hur kan berättelser och uttryck komma till användning här? Vilka medskick vill du ge här efter många år i branschen?
Att det finns en enorm kraft i berättelser, och så mycket helande. Berättelser hjälper oss att skapa sammanhang och mening i det som händer, och att känna att vi inte är ensamma, något som är väldigt viktigt för oss människor. Berättelser kan användas på så många sätt. Vi kan avsluta ett samtal eller ett möte med en berättelse – om det som sagts, om det som vi varit med om: ”Det var en gång en familj där mycket hände som ingen ska behöva vara med om …. Men så kom familjen till en plats där det går att få hjälp. Att ta emot hjälp är inte alltid så lätt, och det kan kännas svårt och otryggt. Men familjen kämpade på, och föräldrarna såg allt mer vad de kunde göra för att alla i familjen skulle känna sig trygga.” – En sådan berättelse sätter ord på det vi gör, på ett sätt som både ger sammanhang och uppmuntran. Vi kan genom berättelser föra in trygghet i det som är svårt.
Vi kan avsluta vår arbetsdag med berättelser om hur dagen varit: ”Det var en gång några människor som arbetade med det svåraste och vackraste som finns – att hjälpa människor som kämpar. En del dagar var arbetet svårare än andra. En del dagar behövde de flytta barn från sina föräldrar. Att göra sådant tar väldigt mycket kraft, och när dagen var slut var människorna med det svåraste och vackraste arbetet också helt slut. Och så kan och får det vara. Men det viktigaste är att mitt i det svåra känna att man inte är ensam. Att man finns där för varandra och jobbar tillsammans. Det är inte alltid man orkar det heller. Men med den önskan och med den längtan gick människorna hem den dagen.”
Tack! Dina exempel visar att berättelser verkligen kan användas på många sätt. I november talar du på Socionomdagarna, igen. Välkommen tillbaka! Vad kommer vi få ta del av på ditt pass?
Jag kommer dela med mig av tankar och idéer kring hur just berättelser och andra kreativa uttryck kan användas i både utredning och behandling, för både barn och vuxna. Min önskan är att de som kommer ska få lust att börja utforska sin egen berättarröst och sitt eget berättarspråk, och våga börja använda berättelser som ett sätt att både kommunicera och reflektera.
Slutligen, vad ser du mest fram emot i höst och vinter i din vardag/jobb?
Jag hoppas att vi kan få färdigt översättningen av Trygghetsberättelser till engelska. Modellen används redan på många håll runtom i världen. Jag skulle också gärna vara ute och föreläsa mer om alla mina böcker eftersom jag tror att de alla på olika sätt ger ett väsentligt bidrag till hur vi kan föra in trygghet och glädje i vårt arbete. Den mörka årstiden är inte en årstid jag ser fram emot, men den kan också ge tid och utrymme för både läsning och skrivande. Det ser jag fram emot.
Tack så mycket Ulrika, vi ses i höst!
PS! Läs mer om Ulrikas pass 5D onsdag 8 nov på www.socionomdagarna.se