31 juli, 2024 Ida Wikström

Född till socionom: som hoppas att inspirera till samverkan och samarbete

Vi har fått tillfället att få ställa några korta frågor till en av talarna, Maria Wendelstig, inför hennes programpunkt ”Stockholms län kraftsamlar mot våldet – ROC, (Regionalt Operativt Center) samt Bob (barn och unga i organiserad brottslighet)” som hon håller tillsammans med Charlotta Lundberg. Där vi kommer få en nuvärdesbild av läget samt hur arbetet för att motverka att barn hamnar i organiserad brottslighet kan effektiviseras. Dessutom ett försök till att förklara vad regeringsuppdraget Bob egentligen kommer innebära.

 

 

Berätta lite kort om vem du är och din bakgrund?

Jag är auktoriserad socionom och har arbetat inom socialtjänstens Barn och ungdomsvård i cirka 15 år varav hälften av åren som chef i Järva. Ledarskap och sociala frågor är några av mina största intresseområden och någonting jag fördjupat mig i sedan socionomexamen på Linköpings Universitet. Jag är även med i nämnden för socionomauktorisation där jag får möjlighet att driva frågan om kvalificerat socialt arbete tillsammans med nämnden, vilket är otroligt givande.

 

Du arbetar som projektledare på ROC (Regionalt Operativt Center) och för Samordningskansliet Samverkan Stockholmsregionen – vad gör ni och vad är uppdraget?

Samverkan Stockholmsregionen samordnar 37 aktörer i länet vid kriser och samhällsstörningar. Målet är att skapa ett tryggt, säkert och störningsfritt Stockholms län. Uppdraget jag har är att samordna de aktörer i länet som arbetar för att bromsa våldsutvecklingen och med ett särskilt fokus på barn och unga i / eller i risk för att hamna i organiserad brottslighet.

 

Berätta, hur kommer det sig att du började arbeta inom socialt arbete? Hur föll valet på det?

Man kan säga att jag föddes socionom, av två föräldrar som träffades på socionomprogrammet på dåvarande Ersta Sköndal högskola. Efter gymnasiet började jag arbeta med ekonomi och administration, men märkte rätt snabbt att jag inte kunde jobba med någonting där jag inte kunde göra skillnad på riktigt. Mitt engagemang i barn och ungdomsfrågor började när jag var ung ledare inom basket och mitt intresse i ledarskap började under åren då jag var aktiv basketspelare i högsta serien i Sverige. Där förankrades också mitt intresse för grupprocesser och ledarskapets betydelse för en grupp. Som ledare både inom projekt och för medarbetare är det viktigt för mig att bygga lag där alla får ut det mesta av sig själv utifrån sina spetskompetenser och erfarenheter.

 

Du är aktuella som talare på Socionomdagarna – vi kommer få lyssna till dig och Charlotta Lundberg från Polismyndigheten på temat ”Stockholms län kraftsamlar mot våldet – ROC, Regionalt Operativt Center samt Bob (barn och unga i organiserad brottslighet) ” – vad kommer ni prata om i november?

Vi kommer berätta om resan från att i ett akut läge där polisen hösten 2023 efterfrågade utökad samverkan och vi startade en regional samverkansförmåga i länet. Vi kommer beskriva aktiviteter vi genomför, ge en bild av läget samt beskriva hur vi kan arbeta vidare för att stärka den gemensamma förmågan att motverka att barn hamnar i organiserad brottslighet. Föreläsningen kommer anpassas efter det rådande läge vi kommer ha i november, vilket vi inte vet idag. Jag tror även att många är nyfikna på vad regeringsuppdraget Bob (barn i organiserad brottslighet) innebär, så det kommer vi även försöka beskriva.

 

Hur främjar man samarbete inom kommun, myndigheter och privata bolag för att påbörja att vända utvecklingen?

Det jag har lärt mig under den första tiden som projektledare är att det är av stor nytta att ha en neutral part som samordnar olika aktörer. Samarbete främjas även när vi börjar närma oss i att förstå varandras uppdrag och hur vi kan hjälpa varandra, då jag ändå tror att vi alla har samma målsättning, vi tar bara olika vägar dit. Idag har vi stora komplexa organisationer och arbetar med komplicerade ärenden, det är svårt att samverka även i den egna organisationen och det tar tid att förstå och lära känna varandras organisationer. I grunden tror jag att vi behöver arbeta för att behålla socialarbetare i kommunerna, och låta dem att arbeta med socialt arbete. Här har ledarskapet en stor betydelse, och vi behöver arbeta för att höja statusen på yrken som arbetar operativt med dessa frågor. Om vi får medarbetare att stanna kvar i organisationerna, kommer de bli mer mogna för samarbete och samverkan, men det tar tid att lära sig socionomprofessionen.

Vad hoppas du att åhörare som lyssnar på föreläsningen får med sig?

Jag hoppas att åhörarna blir inspirerade att samverka och samarbeta mer samt att de får en tydligare bild av vad ROC och Bob i Stockholms län är. Om jag lyckas få en socionom att sträcka på sig och vara lite extra stolt över det viktiga uppdrag som den har och vilken skillnad som vi kan göra när vi slutar försöka hitta syndabockar för den pågående våldsutvecklingen utan kavlar upp armarna och försöker göra skillnad, i det lilla och i det stora. Jag tror att det krävs mycket för att vända våldsutvecklingen, men om alla är inställda på att göra sin del så kommer vi klara det tillsammans.

Vad ser du mest fram emot under Socionomdagarna?

Jag kommer även närvara med nämnden för socionomauktorisation och röra mig runt på mässan. Jag har tidigare deltagit på mässan med Spånga Tensta stadsdelsförvaltning och minns att jag tyckte det var otroligt givande att bara mingla i montrar med nya och gamla kollegor. Det är det absolut roligaste med socionomdagarna!

 

Och nu under sommaren – har du något tips på någon bok eller film eller annan aktivitet som du tycker man borde göra i sommar?

Jag har själv sparat tidningen Socionomen med artikeln om Brandon Sekitto, Ann Gardeström och Lotta Persson Öhrn. Den skall jag läsa i lugn och ro med en kopp kaffe. Jag har haft fördelen att höra historien i en föreläsning av Brandon, Ann och Lotta vilket är en föreläsning som jag tycker alla borde få höra som arbetar inom barn och ungdomsvården.

 

Hur gör man för att inte tappa hoppet – när det är så mycket elände som sker – hur arbetar man mot att förändra situationen och inte ge upp?

Jag sätter mitt hopp i alla socialarbetare jag träffar i Stockholms län som fortsätter, inte ger upp och som sliter år efter år. Socionomerna är alldeles för dåliga på att skryta om allt bra arbete de gör. Utan er skulle situationen varit väldigt mycket värre, och vi måste börja berätta mer om alla barn och unga ni stödjer för att de inte skall fara illa. Jag sätter mycket hopp till en ny socialtjänstlag och bättre förutsättningar för socialsekreterare.

 

Slutligen. Vad vill du hälsa eller göra för medskick till alla dina hårt arbetande kollegor inom socialt arbete? ☀️

För det första, när du hittat en bra chef, håll fast vid den! För det andra vi behöver vara mer kollegiala och stöttande över kommungränserna. Tillsammans blir vi starkare, men vi behöver lyfta och stärka varandra för inte särskilt många andra kommer göra det…

Till sist – till er nya socionomer, det är tufft, det känns omöjligt, men du kommer ta dig över tröskeln.

 

Maria Wendelstig föreläser tillsammans med Charlotta Lundberg på Socionomdagarna pass 12G