Vi är nyfikna på författare Eva Edberg, och socionom och leg. psykoterapeut Lisa Koser. Deras programpunkt på Socionomdagarna är Barnets röst i centrum, pass 10F
Eva Edberg, du är aktuell med att skriva barnböcker. Debuten 2016 ”Det ordnar sig det ordnar sig”, en autofiktiv berättelse där Klara 9 år bor i familjehem precis som du gjorde. I höst 2017 är du även aktuell med boken ”Adde Adhd – bästis med fienden” där en kille söker sin identitet med diagnos. Hur kommer det sig att du väljer att skriva för barn om dessa ämnen?[divider_flat]
– Det är barnet som påverkas, men märkligt nog finns det inte så många som skriver främst för dem. När jag själv växte upp som fosterbarn, från 4-18 år, letade jag efter litteratur som jag kunde känna igen mig i. För mig fanns det inga sammanhang eller nätverk där jag kunde dela mina upplevelser med andra fosterbarn. Jag var stressad utan att veta om det. Tystnaden hade ett slags övertag, kan man säga. Informationen att jag var fosterbarn visste jag om, vuxna pratade med varandra, men få lyssnade till mig. Mycket beslut fattades över mitt barns huvud. Samma slags tystnad var det i skolan, som också är en stor del av ett barns vardag. Men med berättelser kan vi öka förståelse för oss själva och andra. Därför vill jag inte enbart skriva för en specifik uttalad målgrupp i mina böcker, utan en riktigt bra historia för den breda barnpubliken, som för övrigt även blivit läst och omtyckt av vuxna. En lärare köpte boken ”Det ordnar sig det ordnar sig” och läste den högt för sina 5:e-klassare. Han sa att den var autentisk och blev som en dörröppnare för elevernas egna berättelser.
[divider]
Lisa Koser, du har jobbat i 20 år med barn, men hur kom det sig att du valde att bli socionom?[divider_flat]
– Min resa börjar också delvis med ett barnperspektiv. Som åttaåring skrev jag i min bok om mig själv att när jag blir stor, ska jag bli skolkurator eller fältassistent. Präglad av en starkt omnipotent idé om att världen behövde mig producerade jag många berättelser om utsatta barn som jag skickade in till olika tidningar. Alltid refuserad med ett snällt tack men nej tack. Nu blev jag varken fältassistent eller skolkurator men drivkraften att intressera mig för människors berättelser, har varit fortsatt viktigt i mitt yrkesval som tillslut ändå blev socionom.
[divider]
På Socionomdagarna förs en dialog mellan er, varför väljer ni samtalsformen?[divider_flat]
– Det finns mycket inspiration och skapande kraft att hämta i dialogen, säger Eva Edberg. Två eller fler personer möts. När vi lyssnar på andra hittar vi något inne i oss själv som vi kan ta med oss, inte enbart som en insikt. Dialogen har börjat och gör att det blir naturligare att fortsätta samtalet och samarbeta, säger Eva Edberg. När jag skrev boken ”Det ordnar sig, det ordnar sig” hade jag även en inre dialog med mitt nioåriga jag. Vi höll varandra i hand och hjälptes åt att berätta och skapa, mycket med hjälp av frågor istället för färdiga svar. Det inre barnet kommer också höras i vår dialog på Socionomdagarna.
[divider]
Lisa nickar och fortsätter:[divider_flat]
– Som socionomer är vi i en maktposition. När tiden för reflektion krymper, när stressen tar överhand, finns risker att vi inte bara tappar bort oss själva utan även börjar se på människors berättelser ur ett krympande perspektiv. Dialogen och relationen med människor tappas. Ofta är våra berättelser om oss själva tunna och problemfokuserade och vi som professionella kan förstärka detta genom de frågor vi ställer, våra ord vi använder, de ”glasögon” vi har på oss. Att rikta ljuset på resurser, undantag från problem, att se nätverkets betydelse och att verka för tron på människors egen förmåga har därför alltid varit relevant i min yrkesutövning.
[divider]
Ni är med på Socionomdagarnas attraktiva programpunkt, en av de sista. Vad kommer besökarna ha med sig när de lyssnat på er?[divider_flat]
– Barnets röst, säger Eva Edberg. Fint avslut på socionomdagarna, att barnets perspektiv får ”sista ordet”.[divider_flat]
– Ja, säger Lisa Koser. Och dialogen önskar jag vara i fortsatt fokus där såväl vuxna som barn, själva får möjlighet att kunna göra sina röster hörda om vad som varit viktigt för dem.[divider]
Här kan du läsa mer om deras programpunkt Barnets röst i centrum, pass 10F
[divider]